Mitt starkaste sommarminne

KRÖNIKAN

En sen, varm och kvav sommareftermiddag. På väg ut genom dörren till ett oväntat möte i parken. Ett möte, som jag då inte har en aning om. Jag hade förberett kaffekorgen med termoskaffe, lagt ner några kakor och vatten till min hund Fofo samt några hundgodisbitar så klart.
Sommaren hade precis satt fart, men jag vet redan nu att det mötet är mitt starkaste och finaste sommarminne.
De flesta skulle nog beskriva sitt finaste sommarminne helt annorlunda. En båtfärd på skimrande hav, en lyckad midsommar, en oförglömlig solnedgång på stranden. Men följande blir utan tvekan mitt sommarminne.

Vi åkte till parken vid sjön Aspen. Där kunde Fofo springa fritt och kaffe efter maten smakar alltid bättre utomhus. Solen värmde fortfarande intensivt, vi letade efter en skuggig plats. Vi satte oss nära dammen vid ett litet bord med tak.

Fofo fick springa av sig och sedan var det kaffedags med en liten kaka till.
Det smakade gott och Fofo fick naturligtvis en liten bit hundgodis.

Snart kommer fem små svarta pojkar och vill hälsa på Fofo. De klappar henne. Men fyra av pojkarna springer snart bort till lekplatsen en bit bort. En liten pojke dröjer sig kvar.
Jag förstår genast att han inte kan prata så bra svenska, bara lite. Han klappar Fofo, kramar henne och säger:
Fin, gullig.
Inga meningar, bara enstaka ord.
Jag försöker prata med honom och han nickar. Jag vet inte om han har förstått.
Plötsligt fäster han blicken mot mig,som om han vill säga:
Lyssna, hjälp mig.
Han säger:
Mamma kom inte.
Jag svarar tröstande:
Hon är nog upptagen med att laga mat till alla därhemma.
Pappa kom inte.
Till parken?
Nej
Till Sverige?
Han nickar
Mamma kom inte, pappa kom inte
Nu inser jag att det som inte får hända ett barn har hänt.
Han ser bedjande på mig med sina stora sammetsbruna ögon.
Vad ska jag svara?
Jag känner mig maktlös och en önskan om att höra hela hans historia, hjälpa honom och få honom att le.
Han upprepar flera gånger
Mamma kom inte

Hans bruna lena ögon ser allvarligt på mig, ögonen glänser, de är tårfyllda, men han behärskar sig. Det har livet säkert lärt honom.
Jag önskar då att jag var en fe med en trollstav, som kunde trolla fram hans mamma.
Han fortsätter att klappa och ösa sin kärlek över Fofo och då och då upprepar han
Mamma kom inte
Han visar stolt upp sju små barnfingrar.
Sju år? Frågar jag
Han nickar och visar nu upp åtta små fingrar och säger: idag
Jag förstår att det är hans åttonde födelsedag och säger grattis!
Det låter torftigt
Han säger tack och upprepar ännu en gång: mamma kom inte, bye, bye

  • Karin Manzoor