Fredrik Löfgren Bild: Christopher Busck

Är jag verkligen en så dålig pappa?

Krönikan

Den bästa dagen i mitt liv var en sensommardag för snart fjorton år sedan. Det var en varm sommardag och Sveriges herrlandslag spelade EM-kval mot Bulgarien på Råsunda. Tre noll med mål av Ljungberg, Mellberg och sist men inte minst, Zlatan. I den nittioandra minuten! Hela familjen satt i tv-soffan och hejade högljutt.

Förutom en av oss, han skulle göra en härligt högljudd entré några timmar senare. Direkt efter matchen gick nämligen vattnet. Jag och min fru satte oss i bilen med destination Mölndals BB. Den kvällen förändrades mitt liv för alltid. Jag var nu en medlem i det exklusiva, fantastiska och underbara sällskapet vilka kallar sig pappor.

Ända sedan den dagen har jag sett det som min största uppgift att vara en så bra pappa jag någonsin kan vara. Stödjande, närvarande, rättvis och älskande. Jag tycker nog att jag lyckats rätt okej. Fram till nu. Den här sommaren.

Det visade sig inte direkt utan tog ett tag innan jag kunde sätta ord på det. Som en lömsk paradisorm hade känslan av avundsjuka och missunnsamhet smugit in i mitt sinne. Hur hade det ens kunnat få hända? Till en början avfärdade jag det, men efter ett tag insåg jag faktum. Jag hade blandade känslor och det skrämde mig och fyllde mig med skam.

Det började på golfbanan. Som golfnördig pappa sedan många år var det så klart jätteroligt när sonen ville börja nybörjarkurs för två år sedan. Det visade sig ganska snart att han dessutom tyckte om det. Så roligt! På några få år gjorde sonen det som hade tagit mig cirka tjugofem år att lyckas med. Ett golfhandicap på 16,4. Från odelad glädje kände jag nu missunnsamhet, men också stolthet. Ännu värre blev det någon vecka senare när sonen gick under 10,0 medan jag stod kvar precis på samma ställe.

Några dagar senare eskalerade situationen ytterligare, när jag åkte på storstryk i schack. Inte för att jag är speciellt bra. Men, det ”svåra” var känslan av att få stryk av sin son. Snacka om ”dålig” pappa, i dubbel bemärkelse. Bitterljuvt!

Nu, några veckor senare, har jag hunnit fundera och reflektera över denna nya ordning. Och även börjat vänja mig vid den. Idag är jag odelat stolt och glad. Men jag måste ändå erkänna att insikten av att gammal kanske ändå inte längre är äldst i alla lägen tog ganska styggt på pappakänslan. Det är ändå skönt att veta att han behöver mig i några år till. Inte minst för att få skjuts till golfbanan.

  • Fredrik Löfgren