Staffan Hjalmarsson Foto: Daniel Elfvelin

– Men pappa, det kommer ju inifrån!

KRÖNIKAN

Varifrån kommer motivation, intresse eller rent av passion för fysisk rörelse och varför minskar eller försvinner den där glöden och lusten hos en del människor och lever kvar hela livet hos andra?

Svaret från kloka forskare är att vi behöver tre saker för att skapa varaktig motivation. Vi behöver få välja aktivitet själva, känna att vi duger alldeles utmärkt och uppleva en gemenskap med andra. Då fylls vi av en inre känsla som forskarna kallar ”självbestämmande motivation”. Det är den som gör att vi har roligare, satsar mer energi och engagemang och fortsätter längre med den aktivitet vi väljer att ägna oss åt. Det låter enkelt och lite självklart, eller hur?

Den som lärt mig mer än någon annan om den där varaktiga, inre motivationen är min äldsta, numera vuxna dotter. Hon bestämde sig som tioåring att satsa allt på klassisk balett. Runt henne stod övriga familjen som frågetecken men musiken och rörelserna levde och andades där inne i henne. Hon kunde dansstäda rummet till tonerna av en vemodig finsk tango, äta en glasstrut i en virvlande tåspets eller plötsligt leverera en energisk modern dans under en badmintonmatch i Rydsbergshallen.

Efter godkänt intagningsprov till fjärde klass på svenska balettskolan följde en grundskola med flera timmars dans av olika slag varje dag. Jag minns de tidiga morgnarna på perrongen mot stan, den raka nacken, de utsvängda fötterna och nätet över hårknuten. Jag minns passionen, målmedvetenheten och glädjen.
Tre år senare, en vårdag i sjätte klass får du dansa improvisationssolo på Göteborgsoperans elevföreställning. Minns du det här Paulina? Vi är på väg in till Operan, du sitter tyst försjunken i passagerarsätet bredvid mig med din raka nacke och den strama hårknuten. Det vilar en spänd förväntan över dig, jag tror att jag försöker lätta upp stämningen lite. Berömmer dig för ditt mod och din målmedvetenhet.

Du sitter orörlig och tittar ut genom sidorutan och jag vet inte ens om du hör mig. Jag fortsätter trevande med frågor om hur du förbereder dig för ett solo, hur det känns att kunna sväva över golvet och varifrån den här aldrig sinande dansglädjen egentligen kommer?

Du rycker till och vänder dig emot mig. Jag ser förvåning, ett stråk av förebråelse och kanske lite medlidande i dina ögon. Det känns som barn och vuxen byter plats med varandra när du svarar:
– Men pappa, det kommer ju INIFRÅN!

  • Staffan Hjalmarsson