• Foto: Scott Seefeldt
  • Foto: Scott Seefeldt

Lyckades i lång jakt på VM-guld

OCR

Karin Karlsson behövde en morot i träningen när hon sommaren 2014 läste en annons för en tävling i obstacle course racing (OCR). Hon ville gärna, men vågade inte anmäla sig. När nästa tillfälle dök upp repade hon mod, och fem år senare är hon nu färsk världsmästare.

Oktober 2018, VM i Brentwood, England. Efter sammanlagt tre silver och fyra brons i sina tre tidigare världsmästerskap var siktet tydligt inställt på den ädlaste valören och drygt halvvägs in i 15-kilometersloppet kom läget som Karin väntat på i flera års tid. Medan två konkurrenter fastnade på ett hinder klarade sig Karin igenom och tog ledningen. Då kom paniken rusande genom kroppen. Flytet i löpningen försvann, hon gjorde oväntade hindermissar, och sprang till slut i mål som trea. Mästerskapet slutade med nya meriterande medaljer, men fortfarande saknades det guld som hon lovat sig själv innan 30-årsdagen. Nu återstod bara en chans, VM 2019.

Vi återkommer till årets mästerskap men det är inte i den änden vi börjar samtalet när Karin Karlsson kommer till LT:s redaktion i sällskap av Dante, en portugisisk vattenhund som inte tycker om vatten och ser lite moloken ut innan matte torkar av den blöta och lurviga pälsen. Därefter berättar hon från start till mål om den oväntade resan mot den yttersta världseliten i OCR.

Avskydde löpning
Karin har gedigen idrottsbakgrund som fotbollsspelare i IFK Valla i division 2, motsvarande division 1 i dagens seriesystem. Men utan en boll att springa efter avskydde den talangfulla mittbacken allt som hade med löpning att göra. Redan som 18-åring slutade hon spela fotboll och i fyra år bestod den enda träningen av snowboard under lika många säsonger i Hemsedal. Därefter flyttade hon till Göteborg för att plugga till osteopat, köpte ett gymkort, började att gå på de vanliga gruppassen, men insåg så småningom att hon behövde ett specifikt mål att sikta mot. Hon åkte öppet spår i Vasaloppet, men tyckte att det var jättetråkigt, anmälde sig sedan till Göteborgsvarvet, men ställde inte ens upp.
– Jag förstod inte grejen med lopp där man bara gjorde samma sak hela tiden. Jag har alltid varit duktig på idrott men blir snabbt uttråkad, säger Karin.

Så fick hon syn på en annons för en tävling som väckte hennes nyfikenhet. OCR hade precis kommit till Sverige och Tough Viking skulle avgöras i Slottsskogen. Ett lopp som inte gick ut på att genom monotona rörelser ta sig från punkt A till punkt B, utan där deltagarna på vägen behövde bära tunga föremål, simma, samt klättra, krypa och hoppa över hinder. Men Karin, som aldrig sysslat med hinderträning, blev osäker och vågade inte anmäla sig.

Debut i Borås
– Men när jag läste om loppet efteråt blev jag arg på mig själv för att jag var så feg. En månad senare gick ett nytt lopp i Borås och då stod jag på startlinjen, säger Karin.
Och det skulle visa sig att hon hade en stor talang. Redan i första tävlingen slutade hon tvåa.
– Efteråt sa jag att ”jag ska bli bäst i världen”.
Hon sa det med glimten i ögat, men samtidigt föddes en tanke och redan ett år senare tog hon sin första seger i elitklassen i Tough Viking. Karin var inte den bästa löparen då, och är det inte heller idag, men hon har en sällsynt god förmåga att klara hindren.
– Jag ser direkt hur jag ska lösa olika hinder och har lite mer muskler på kroppen jämfört med de flesta andra som har en löparbakgrund. Och jag har en uthållighet när det kommer till traillöpning, förklarar hon.

Omedelbart efter debuten i OCR lade Karin upp en plan för hur hon skulle bli bättre. Hon anmälde sig till en löpargrupp och började med klättring för att öva upp den viktiga greppstyrkan. Genom systematisk träning tog hon kliv för kliv framåt i utvecklingen och det dröjde inte länge innan även de internationella framgångarna kom.

I sitt första VM 2015 slutade hon fyra individuellt och blev silvermedaljör i lagtävlingen. Därefter radade hon upp VM-medaljer och åkte aldrig ifrån mästerskapen utan minst en individuell pallplats. Men efter VM 2018 saknade den nyblivna 29-åringen fortfarande det guld som hon suktade efter.

Flytt till Lerum
I VM 2019 skulle hon få en sista chans att infria löftet till sig själv och som nyinflyttad Lerumsbo började hon uppladdningen i sin nya miljö med många löprundor runt Häcksjön, i Gorås, i Stenkullens naturreservat, runt Stamsjön och fartpass på Stenkullens friidrottsbana. Stenungsund eller sambon Oscars hemkommun Lerum var alternativen när flytten från Göteborg skulle ske, och det var efter Karins önskemål de hamnade i Lerum med betydligt bättre träningsförutsättningar.

Och när hon återvände till ett nytt VM i Brentwood för knappt två veckor sedan kom hon bättre förberedd än någonsin tidigare. För första gången hade hon valt ett upplägg där hon enbart toppat formen till VM.
– Tävlingarna i somras såg jag lite som en försäsong.

Kvittot på formen hade kommit två veckor tidigare när hon vann finalen i Toughesttouren i konkurrens med nordens bästa OCR-atleter.
Dessutom var de yttre förutsättningarna till hennes fördel. Banan var flack, vilket gynnade Karin som inte är bland de starkaste löparna, och skillnad från 2018 var vädret precis som Karin vill ha det.
– Det var lerigt, blött och kallt och jag har märkt tidigare att ju sämre förhållanden det är, desto bättre är det för mig.

Hon tvekade länge på om hon skulle ställa upp i den korta trekilometersdistansen som inledde mästerskapet fredagen den 11 oktober men beslutade sig för att delta. Redan efter 200 meter kände Karin dock att benen var stumma och hon sprang i mål på en sjätteplats.
– Det var ingen dålig placering men känslan var inte bra.
Negativa tankar virvlade upp i huvudet men Karin tillät dem inte att slå rot. Hon tjurade en timme men påbörjade sedan uppladdningen inför det mer prestigefyllda 15-kilometersloppet på lördagen.
– Jag påminde mig själv om att det inte var för den korta distansen jag åkt dit.

Lurar sig själv
Och när hon dagen efter gjorde sig redo för startskottet var det med ett leende på läpparna.
– Jag har märkt att det som funkar bäst för mig är att tävla när jag är glad, jag måste vara harmonisk och känna en lekfullhet när jag står på startlinjen. Då händer det något med kroppen och jag kan lura mig själv genom att tvinga mig att le.

Starten gick och Karin tillhörde en liten grupp löpare som drog ifrån övriga startfältet. Hon hade planen klar för sig, att inte ryckas med i ett för snabbt tempo under löparsträckorna utan förlita sig på sin förmåga i hindermomenten. Vid ett tillfälle gick hon upp i ensam ledning efter att hennes två danska följeslagare misslyckats vid ett hinder, men kort därefter gjorde hon själv en miss och tappade övertaget.

Med cirka två kilometer kvar såg det ut som att guldet höll på att rinna henne ur händerna – igen. Då kom rapporten att ledaren Ida Steensgard hade tappat greppet och var tvungen börja om vid ett svårt hinder där deltagarna svingade sig fram genom att hålla i två pinnar med krokar som skulle hakas i öglor. Karin tittade ner på sina händer och upptäckte att ena lillfingret domnat bort och att vänstra handens långfinger böjt sig på grund av kramp. Men hon kände sig stark, rätade ut långfingret och förberedde sig för hindret som kunde sätta henne i en guldposition.

Hur hög var din puls i det läget?
– Inte alls hög. Jag har sprungit 33 Toughestlopp där den sista rampen avgör så jag har blivit ganska bra på att hålla huvudet kallt. Jag vet exakt vad jag ska göra och blir inte stressad. Jag blir inte heller stressad av alla som står och skriker utan är bra på att filtrera ut rösterna och lyssna på mina kompisar som är där och ger mig små tips.

Mental träning
Karin svingade sig igenom hindret utan problem och återtog ledningen. Banans sista svåra passage var avklarad men det fanns inte utrymme för misstag. Den här gången lät hon dock inte känslan av panik bita tag i henne.
– Efter 2018 började jag jobba mycket med visualisering. Jag målade upp bilder i huvudet där jag sprang i ledning, jag såg mig själv springa först över mållinjen och stå med en svensk flagga.
Behärskat tog sig Karin igenom de sista hindren och sträckte sedan upp armarna i en segergest på det korta upploppet.
– Jag var den eviga tvåan och trean och tror att det var många som unnade mig den här segern.
Av bara farten tog Karin sedan även ett guld i den nya sprintdistansen över 100 meter och ett silver i den mixade lagtävlingen tillsammans med Ludvig Werkmäster och David Nordström från Umeå.

När LT träffar Karin är det ett par dagar kvar till 30-årsdagen och hon kan nöjt konstatera att hon med exakt en vecka till godo infriade det löfte som hon gav sig själv redan tidigt i karriären.
– Det är det här jag har siktat på. Jag är inte förvånad, det är inte slumpartat, men samtidigt: hur är det möjligt? Jag springer mot amerikanska och kanadensiska heltidsproffs och danska halvtidsproffs medan jag gör det här samtidigt som jag jobbar heltid. Det är så tajt i loppet och så små marginaler som gör att jag vinner, men det är rätt coolt att kunna säga att ”jag har vunnit VM”.