Tankar i allhelgonatid

Debatt

I allhelgonatid tänker vi ofta på döden. På något sätt kommer den närmare oss under denna del av året. Och det är helt naturligt för det gör nog många av oss. Många av oss går till kyrko­gårdar dessa dagar för att minnas de som gått före oss. Vi gråter en skvätt och frågar, när är det min tur att gå vidare?
När man är 87 år vet man att den kan komma när som helst. Jämnåriga med mig säger att vi lever på övertid eller på lånad tid. Vi vet inte hur döden kommer till oss. Kanske som en god vän? Kanske är det så enkelt att dö att det är att likna med att gå från ett rum till ett annat rum. Enklare kan det inte vara.

För många människor har det varit ett helvete att vara människa på jorden, sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa och depressioner. Men jag tror ändå att vårt liv är något av försmak av paradiset. Kanske vårt liv här på jorden har varit en förberedning som en vandring mot paradiset.
Jag har alltid haft ett motto för mitt liv på äldre dagar: ”Låt de sista åren bli de bästa åren av ditt liv”. Men det är inte så att jag på gamla dagar skall överge min Guds­tro och slå klackarna i taket och leva för dagen.

Jag har inte varit ute i samhället på ett halvår eftersom jag numera är rullstolsbunden. Men det gäller att hitta guldkornen så att livet får någon mening även om jag inte kan göra mycket för att förändra mitt liv.

Jag har funnit ett guldkorn och det är att skriva ned mina tankar. Blir det publicerat i någon tidning eller magasin är det ett plus. Jag har övergivet att skriva en bok för det finns ingen förläggare som vill satsa på en helt okänd skribent för det skulle inte generera några pengar.
Jag låter ibland tankarna gå till den tiden då jag varje onsdag gick och simmade i Vattenpalatset. I bubbelpoolen blev jag många gånger sittande med förre ägaren av Lerums camping och vi hade många givande samtal. Han berättade att han hade haft en gäst på campingen, Åke med hunden, som bodde i en fallfärdig knappt bebolig husvagn vinter som sommar.

Det underliga med Åke, sade campingägaren, det var att han alltid hade tid att lyssna och tala med sina medmänniskor. För det mesta var det några verser från bibeln som han citerade. I sin fattigdom strålade han ut mänsklig värme. Numera är Åke död. Han blev överkörd av tåget när han skulle ta en genväg över spåret från att ha varit och handlat i Solkatten på väg till hans husvagn på campingen.

Campingägaren sade många gånger att han saknade Åke och framför allt vad han ville säga och förmedla. Speciellt vid allhelgonatid och vid jultid. Att ha tid för våra medmänniskor är något som vi inte har tid med numera. Men bara en vänlig hälsning och några ord kan göra underverk för den som har det svårt när helgerna närmar sig. Du kanske har rätt, när du säger, att du har ingenting att säga. Men visst har man någonting att säga till dem man möter.

Jag skriver numera mycket om europeisk historia och har ägnat mig att studera Habsburgsmonarkins uppgång och fall. Kejsarinnan Elisabet av Österrike-Ungern skrev dagbok och avslutade ofta med orden: ”låt döden drabba mig oväntat”. Hon fick själv uppleva döden oväntat genom att en anarkist rände en kniv i hennes hjärta när hon promenerade runt Genevesjön i Schweiz. Ingen vill att någonting sådant skall hända oss men ändå tycker jag som kejsarinnan ”låt döden drabba mig oväntat”. Kanske är det så enkelt att gå från ett rum till ett annat rum.

På mitt skrivbord har jag ett citat av Rudyard Kipling som skriver ”tired and smiling, we leave our toys; like children when play is over. ”
Kanske är så enkelt att vi lämnar våra leksaker, the game is over och går in i nästa rum.
Så enkel är kanske döden.

Bertil Lindström