Emelie Borg Nilsson klarade världens tuffaste endurotävling

– Vi har städat som galningar, säger Emelie skämtsamt samtidigt som hon låser upp porten till garaget.

Och nog ser det städat ut. Varje verktyg har sin plats och mitt i rummet står två endurohojar upphissade på varsitt ställ. Här spenderar Emelie mycket av sin tid tillsammans med sambon Henrik, som också tävlar i den fartfyllda och krävande sporten.

– Bara hojen väger drygt 110 kilo, säger hon och lägger en van hand på den blå sitsen som matchar hennes tävlingskläder.

Uppvuxen med Enduro i blodet

Motorsporten har alltid varit en självklar del i Emelies liv. Kanske kan man till och med säga att karriären började på den lilla PV50 som hon fick som barn. Men inspirationen har hon hämtat från familjen. Hon berättar att hennes motortokige farfar, som i dag är över 80 år, fortfarande kör enduro. Samtidigt har hon blivit tränad av sin far, Mikael Nilsson, som är sexfaldig svensk mästare i enduro.

– Jag har alltid haft pappa och han är bland de bästa i Sverige. Han har stått för mycket av min träning och utveckling.

Trots farsans bedrifter och hennes eget intresse var det inte enduron som från början lockade den envisa tävlingstjejen. Tidigt började Emelie spela innebandy och det fortsatte hon med fram till 17-års åldern.

– Jag är en lagmänniska men till slut blev jag så frustrerad att jag inte kunde påverka. Så jag bytte lag för att satsa men så kände jag att det inte riktigt blev som jag ville. Jag trivdes inte längre eller tyckte det var kul, berättar Emelie.

Hon beskriver sig som en bestämd vinnarskalle och när intresset svalnade för innebandyn återupptog hon sin fartfyllda hobby.

– Det var självklart för mig att jag skulle börja köra motorcykel och sedan började jag tävla. Sedan dess har det bara gått uppåt. Från att inte ens ha kommit i mål på mitt första SM till att bli trea i Sverige.

Första SM-tävlingen ett bakslag

Det tog inte lång tid innan Emelie stod vid startlinjen på sitt första SM i Falköping 2015. En av hennes första tävlingar – som hon aldrig kommer glömma.

– Jag var inte tillräckligt snabb. Jag körde för långsamt vilket ledde till att jag inte kom i tid. Så jag fick inte fortsätta, de plockade av mig från banan.

Besvikelsen efteråt var ett faktum.

– Man fick ju bara bita ihop och fortsätta träna till nästa SM-tävling. Det kommer jag ihåg och då gick det mycket bättre, jag kom runt hela banan. Efteråt var jag så jäkla glad att jag hade klarat det.

Körde 19 timmar

Därefter fortsatte resan mot toppen. Vinsterna blev allt fler och i dag räknas Emelie till den svenska eliten på damsidan. Förutom att vara med i det svenska landslaget och att ha kommit på tredjeplats i SM, har hon gått till historien som en av sex kvinnor som genomfört en av världens tuffaste Endurotävlingar.

– Jag har haft smådrömmar sedan jag var liten. En av dem var att köra Novemberkåsan, en av de tuffaste tävlingarna där du kör både på dagen och natten. Jag startade klockan 09.00 på morgonen och var i mål klockan 04.00 på natten och däremellan hade vi ett break på två timmar. Det är sex tjejer som har gått i mål på hundra år och jag är en av dem, berättar hon.

Ytterligare en av Emelies ”smådrömmar” var att vara med i landslaget:

– Jag kommer ihåg när jag var 12 år och tittade på lag-VM nere i Tyskland. Och jag tänkte: ”fan, det här vill jag också göra”. Och nu är jag med och representerar Sverige i VM.

"Extremt tuff sport”

Enduro är en uthållighetssport som ställer höga krav på förarens fysiska förmåga. Under tävlingarna blir det ofta flera timmar i sträck på motorcykeln i tuff terräng och dessutom kämpar man mot klockan.

– Det är en extremt tuff sport som kräver mycket träning. Både tekniskt på hojen och muskelstyrka och kondition. Sedan måste man våga gasa. Och när väl har hittat gasen och det börjar gå fort, det är då man märker att allting måste vara med.

Sporten är också olycksdrabbad och det är inte ovanligt att förare skadar sig och missar tävlingar. Under sin karriär har dock Emelie, trots brutala krascher, klarat sig utan större skador.

– Det blir en del smällar men jag har faktiskt aldrig brutit något. Jag har fått en spricka i revbenet och nu det senaste har jag haft en förslitningsskada i axel och nacke som jag kämpat med hela vintern.

Hon berättar att man ”lär sig att trilla”:

– Jag har frontat med motorcykeln, voltat och fått den över mig. Men jag har haft tur! Samtidigt tror jag också att det är på grund att jag har trillat så pass mycket, att kroppen fattar på något sätt. Sedan är det jätteviktigt att inte köra över sin förmåga och att förstå sina gränser. Man måste köra med huvudet!

Intresset för motorsporten ökar bland tjejer

Sedan Emelie började sin elitsatsning har intresset för sporten ökat markant, speciellt på damsidan. I dag finns det fler tävlingar för damer, träningsläger och en tuff yngre generation som utmanar.

– Det är så himla roligt och vi tjejer har fått en helt annan status. Det har lett till att det är fler tjejer som tävlar. I nästan varje tävling nu så finns det en damklass och i många fall så finns det en damelit och en motionsklass.

Utvecklingen har också lett till att kulturen successivt förändras inom sporten, menar Emelie.

– I dag kommer gubbarna fram och tycker det är roligt och pushar oss. De accepterar också att de blir ifrånkörda, förr var det ganska mycket skällsord.

Hon fortsätter:

– Jag vet inte hur många gubbar jag har skällt ut för att de inte har flyttat på sig på banan. De vet att man leder men de flyttar inte på sig.

Bara för du är tjej?

– Ja! Så det krävs att man har lite skinn på näsan och att man vågar ta för sig. Annars är det lätt att man blir överkörd. Men som sagt, det har ju blivit mycket bättre nu de senaste åren.

Elitsatsningen fortsätter

Framöver väntar ett hektiskt år för Emelie. Utöver den kommande flytten med sambon räknar hon med att stå på pallen på diverse svenska tävlingar. (kolon i stället för punkt) SM, Enduroklassikern och långloppsserien Swedish Cross Country Series. Det blir dock inget världsmästerskap.

– Jag har kört VM de två senaste åren men i år har jag valt att fokusera på att köra hemma. I framtiden vill jag tillbaka men det är ju ekonomin som styr det också, berättar hon.

Du slutade med innebandyn när du var 17 år och tog upp enduron. Kan du ångra i dag att du inte satsade tidigare?

– Både ja och nej. Hade jag kört tidigare så kanske jag hade varit ännu snabbare och haft mer potential. Men samtidigt tröttnade jag på innebandyn och det kanske hade varit samma sak med enduron.

Men resan uppåt är inte slut än meddelar Emelie. Så länge glädjen, drivet och utmaningen finns kvar kommer hon fortsätta tävla.

– Så länge jag tycker att det är roligt så kommer jag fortsätta. Jag vill tillhöra toppen i Sverige och så länge jag är villig att lägga ner jobbet som krävs för att vara med där uppe då är det elitsatsning som gäller.

– Jag tycker att det är så kul att köra med hojen, jag åker alltid runt med ett leende.

LÄS MER:Gemenskap och glädje när daglig verksamhet spelade innebandy i Wallenstam arena

LÄS MER:Stjärntätt besök på enduroläger i Skene

LÄS MER:Vinnarskallen Ronja Kylén från Lerum – en av svensk simnings största talanger

Matilda Falk

matilda.falk@lerumstidning.se