I Sverige har krigsretoriken ökat över tid vilket skapat legitimitet för att överge vår fina tradition av alliansfrihet, en fredsnation. NATO har blivit en politisk ickefråga de senaste åren och det har mer handlat om hur vi på mest diskreta vis kan underkasta oss nationer som inte bryr sig om mänskliga rättigheter, inte minst Turkiet. Sverige har varit synonymt med mänskliga rättigheter, nu har vi tystnat i debatten och låter Turkiet begå brott mot sin befolkning. Vi sviker också barnen i Palestina, vi har valt att titta åt ett annat håll.
Att Putin är en galning och att kriget i Ukraina är vedervärdigt, det är fullständigt tydligt, liksom alla krig. Det är osmakligt att både vår statsminister och ÖB använder kriget för att sprida rädsla i Sverige. Krigspropagandan skrämmer våra barn, dessvärre har även våra lokala moderater stämt in i kören av krigsretorik. Vad är poängen med det? Jo, en gemensam fiende enar, ett sätt att flytta fokus från besvärliga frågor, exempelvis ökade dödsskjutningar eller skolans neddragningar.
I svåra tider är upprustning för krig ett sätt att blåsa liv i den allt mer sargade marknadsekonomin, att med statliga medel dopa ekonomin. Inget har en så stor positiv effekt på BNP som upprustning för krig. Att det sker ryska cyberattacker mot myndigheter och kommuner är en självuppfyllande profetia, vi är i och med NATO, en fiende till Ryssland och deras allierade, vi är nu ett legitimt mål. Är man med i leken får man leken tåla? Vi måste nu satsa två procent av BNP på försvaret, det innebär cirka tio procent av Sveriges totala statsbudget, det vill säga mer än all sjukvård, var ska de pengarna komma ifrån? Fler nedskärningar inom vården eller kanske skolan? En ny krigsskatt? Tryggheten för oss svenskar har nu blivit sämre, risken för att dö i en sjukhuskorridor i väntan på vård är sannolikt högre än att dö av ett ryskt angrepp. Sannolikheten för att det som finns kvar av vår svenska välfärd imploderar, är troligen högre än ett ryskt anfall…
Fredrik Ängdervik
MP Lerum