Gränsen mellan Turkiet och Iran, 2015. Turkiska gränspolisen avfyrar några pistolskott i luften från ett berg. Syftet med skotten är att avskräcka de hundratals människor som är på väg att korsa den turkiska gränsen.
– Jag gick lite före min mamma och mina syskon. När polisen sköt i luften blev de rädda och vände om tillbaka mot Iran. Jag hamnade på den turkiska sidan, berättar Mohammad Mousavi som då var 16 år gammal.
Det han inte visste då var att det var sista gången han skulle se sin mamma. Hon avled senare efter en längre tids sjukdom.
I Turkiet mötte han en familj som också var på flykt. De sa att det inte var värt att vända om. Han skulle ändå inte hitta sin familj igen. Där och då började istället Mohammads egen resa till Europa, mot en okänd destination. Han skulle till Sverige och slutmålet skulle visa sig bli Lerum.
– Det tog 40 dagar från Turkiet till Sverige. Först tog vi gummibåt från Turkiet till Grekland. Sedan gick vi i ett dygn för att komma till ett ställe som hade taxi så att vi kunde ta oss vidare. Jag hade ingen aning om vart vi var på väg, men det jag hade hört var att i alla länder efter Österrike skulle man vara säker.
När han till slut kom till Österrike mötte han några killar som sa att det fanns ett land som hette ”Sweden” och som skulle vara bra för ungdomar. Så fick det bli. Med 100 euro i fickan hoppade han på tåget och begav sig norr ut.
– Jag kom till Malmö först och sedan till Göteborg. Jag hamnade på ett flyktingboende, fick lämna fingeravtryck och där bodde jag i några veckor innan jag blev flyttad till en familj, säger han.
"Min kropp frös”
Mohammad fick flytta in i ett familjehem i Göteborg. Där sökte han asyl och bodde i tre år innan han fick sitt första avslag. Han överklagade och sedan fick han ett andra avslag.
– Jag hade en god man vars sambo hade ett målarföretag. De hjälpte mig få mitt första jobb där under sommaren 2018 som målare, säger han.
Jobbet gick bra och Mohammad trivdes. Han fick erbjudande att jobba ännu mer för firman. Under denna perioden hade han också börjat gå i skolan i Lerum för att lära sig svenska. Men eftersom han fyllt 18 och fått avslag kunde han inte längre få bo i familjehemmet.
– Jag hade kontakter på skolan som hjälpte mig massor och löste så att jag kunde få flytta tillfälligt till en av mina kontaktpersoner i Tollered tills vi hittade något eget.
I Tollered bodde han några veckor, innan han fick ett nytt eget hem i Lerum med hjälp från personalen på skolan.
– Tack gode gud att jag träffade de lärarna. Mitt liv startade därifrån, säger Mohammad.
Efter det andra avslaget behövdes en lösning hittas snabbt och Mohammad fick en tillsvidare anställning på målarföretaget. Han berättar att han skaffade ett pass på afghanska ambassaden och sökte arbetsuppehållstillstånd. Men även på detta blev det avslag efter att Migrationsverket inte tyckte att han uppfyllda kraven för att få stanna.
Kort därefter öppnades dock en ny möjlighet. Dåvarande regering presenterade en ny lag som innebar att de flyktingar som kom till Sverige under 2015, hade gått i skolan, lärt sig språket och väntat på sitt första beslut i mer än 15 månader skulle få ett tillfälligt uppehållstillstånd på ett år.
– Skolan hjälpte mig att skrivas in på Lerums komvux för målarutbildningen. Jag tackar alla goda människor som hjälpt mig.
Åtta dagar senare, efter totalt fyra avslag, kom Mohammads första godkända uppehållstillstånd.
– Det går inte att beskriva känslan efter all väntetid. Min kropp frös. Jag var så lycklig. Jag kände att nu öppnades dörren för mig att kunna visa att jag vill stanna i det här landet och att jag vill komma in i samhället.
Gesällbrev och lägenhet
Mohammad lade ned fullt fokus på att gå målarutbildningen. Utbildningen bestod av en dag i skolan och fyra dagar på arbetsplats, som i detta fall blev samma målerifirma han jobbade på sedan innan. När det var tre månader kvar på utbildningen blev han erbjuden ett fast jobb på en annan målarfirma i Stenkullen.
– Jag visste att det jag behövde var ett fast jobb för att få mitt permanenta uppehållstillstånd.
Han skickade in sitt arbetsbevis på att han har fast anställning till Migrationsverket. Det gick sju månader och sen kom det Mohammad hade väntat på i fem år. Sitt permanenta uppehållstillstånd.
– Den dagen kommer jag aldrig att glömma. Alla känslor kom fram. Jag tänkte att nu kan jag sluta att oroa mig över att utvisas. Jag hade mått så dåligt över all oro.
Därefter fortsatte han som lärling, gjorde klart sin utbildning och fick sitt gesällbrev i måleri.
– Jag hade sparat en del pengar och sedan pratade jag med min svenska mamma, hon jag bodde hos, och hon lät mig låna resten av det jag behövde till att köpa min egen lägenhet i Floda, berättar han och fortsätter:
– Min arbetsgivare var med mig i varje steg. Han var med på visningen och när jag signerade kontraktet. Det är inte lätt att köpa lägenhet i ett land man inte bott i så länge. Utan dessa människorna hade jag kanske inte klarat mig.
Drömmer om att bilda familj
Mycket har hänt sedan han kom till Sverige för åtta år sedan. Nu är Mohammad Mosuavi 24 år gammal och jobbar heltid som målare. När han blickar tillbaka på sin resa säger han såhär:
– Det är inget som är lätt i livet, men det gäller att se alla möjligheter som finns. Fan, jag kunde inte sitta och vänta på saker. Man måste kämpa för att bygga sitt liv. Men jag är tacksam, säger han.
Vad är dina drömmar för framtiden?
– Jag kommer jobba vidare som målare, kanske köper jag ett hus i framtiden. Jag vill bilda familj och skaffa en tjej och barn. Bygga ett vanligt liv helt enkelt. Men jag har inga stora mål som ”jag ska bli det här”, jag är verkligen nöjd med mitt liv nu som det är, säger Mohammad.
LÄS MER:Sebastian Hess säljer musik till hela världen
LÄS MER:Andrews hjärta stannade efter ritten på hopptävlingen
